Klara ville aldrig gå och lägga sig.

Hon hoppade i sängen och kastade kudden på golvet.

När hennes mamma försökte läsa en saga, skrek Klara så att hon inte kunde höra berättelsen.

Efter att ha tittat under sängen för att försäkra sig om att inga monster gömde sig där, försökte mamman lugna henne med gamla vaggvisor.

Men inget fungerade.

Klara vägrade stänga ögonen.

Efter mer än två timmar, och efter att ha gråtit av frustration, gav hon till slut upp och somnade av utmattning.

Varje natt var likadan. Och på morgnarna var Klara alltid trött i skolan.

Hon hade svårt att leka och eftersom hon ofta var på dåligt humör, hade hon inte många vänner.

Hennes mamma var orolig.

Hon visste inte hur hon skulle hjälpa sin lilla dotter.

Trots att hon hade läst många böcker och bett om råd från vänner, vägrade Klara fortfarande att gå till sängs på kvällarna.

En kväll, när mamman inte visste vad mer hon kunde göra, kom hon ihåg fén från sin egen barndom.

Hon gick till fönstret, tittade upp på den klaraste stjärnan och önskade med hela sitt hjärta att fén skulle komma.

Plötsligt dök den färgsprakande fén upp, viftande med sina glittrande vingar. Med en mild röst förklarade fén:

– Klara vill inte sova ensam i sitt rum. Hon saknar er så mycket att hon känner sig otrygg.

Mamman log, nu visste hon vad hon skulle göra.

Nästa dag satte sig Klaras mamma vid symaskinen och började sy en alldeles särskild pyjamas.

Hon använde tygbitar från en av pappas skjortor och ett av sina egna favoritklänningar.

Det blev den finaste pyjamasen Klara någonsin hade sett!

– Här, Klara, – sa hennes mamma. – Den här pyjamasen har lite av mig och lite av pappa. När du har den på dig kan du känna oss nära dig, även när du sover ensam.

Klara luktade på pyjamasen och kände en trygg doft av sin mamma och pappa.

Hon log och tog på sig den inför läggdags.

Den natten sov Klara lugnt och tryggt för första gången på länge.

Hon visste att hennes familj alltid skulle vara med henne, även när hon var i sitt rum ensam.

Nästa morgon vaknade Klara utvilad och glad.

Hon var piggare i skolan, hade roligt på rasten och kände sig redo att skaffa nya vänner.

Från den dagen blev läggdags inte längre något problem för Klara, och hennes mamma kunde andas ut.

Moralen:

Trygghet och närhet kan lugna även de största rädslorna hos barn.