Skönheten och Odjuret

Ålder: Rekommenderad för barn 4–9 år.

Tid att läsa: Cirka 5-7 minuter

Det var en gång en fattig snickare som ville imponera på kungen. För att vinna hans gunst påstod han att hans dotter hade en unik förmåga: hon kunde förvandla halm till guld. Kungen, nyfiken på detta, beordrade att flickan skulle tas till slottet.

Väl där låste han in henne i ett litet rum fyllt med halm och sade:
– Om du kan förvandla denna halm till guld innan gryningen, ska jag belöna dig. Om inte, kommer du att stanna här för alltid.

Flickan blev förtvivlad och visste inte vad hon skulle göra. När hon satt och grät dök en märklig dvärg upp framför henne.
– Varför gråter du? frågade han.
– Jag måste förvandla denna halm till guld, men jag vet inte hur man gör, svarade flickan snyftande.
– Jag kan hjälpa dig, sade dvärgen, men då måste du ge mig något värdefullt i gengäld.
Flickan, som inte hade något annat val, gav honom sitt halsband. Dvärgen tog det, började arbeta och innan natten var över hade han förvandlat all halm till glänsande guldfiber.

När morgonen kom blev kungen överlycklig. Men hans girighet växte. Han tog flickan till ett större rum fyllt med ännu mer halm.
– Om du kan förvandla denna halm till guld ska jag belöna dig rikligt, sade han, men hans giriga blick avslöjade att han bara tänkte på guldet.

Än en gång började flickan gråta. Och precis som förut dök dvärgen upp.
– Vad ger du mig om jag förvandlar denna halm till guld? frågade han.
– Jag har bara denna ring kvar, sade flickan och räckte fram sin sista ägodel.
– Låt oss börja då, svarade dvärgen.

När morgonen grydde var all halm förvandlad till guld, och kungen var mer imponerad än någonsin. Men hans girighet visste inga gränser. Han tog flickan till ett ännu större rum, fyllt från golv till tak med halm. Den här gången lovade han:
– Om du kan förvandla denna halm till guld ska jag gifta mig med dig.

När natten föll kom dvärgen tillbaka.
– Vad ger du mig den här gången? frågade han.
– Jag har inget kvar att ge dig, sade flickan med tårar i ögonen.
Dvärgen tänkte efter och svarade:
– Då måste du lova mig ditt förstfödda barn.
Desperat gick flickan med på hans krav. Dvärgen satte genast igång, och när solen gick upp glittrade rummet av guld.

Kungen, som var mycket nöjd, höll sitt löfte och gifte sig med flickan. Efter en tid föddes ett vackert barn, som blev drottningens största glädje. Men en natt dök dvärgen upp igen.
– Jag har kommit för att hämta det du lovade mig, sade han och pekade på barnet.

Drottningen bad och bönföll honom.
– Ta vad du vill, men inte mitt barn!
Dvärgen tänkte efter och sade:
– Om du kan gissa mitt namn inom tre dagar ska jag låta dig behålla ditt barn.

Drottningen skickade budbärare till rikets alla hörn för att samla namn. Den tredje natten kom en av budbärarna tillbaka med en märklig berättelse:

– Jag såg en liten dvärg dansa framför en stuga och sjunga:
”I kväll bakar jag bröd, i morgon ska det gräddas.
Snart ska drottningens barn bli mitt.
Och ingen vet att jag heter…
RUMPELSTILTSKIN!”

När dvärgen återvände nästa dag och frågade:

– Nå, vad är mitt namn?
log drottningen och svarade:
– Du heter Rumpelstiltskin!

Dvärgen skrek av ilska och försvann för alltid. Drottningen kramade sitt barn hårt och var tacksam över att ha räddat det. Från den dagen levde de lyckliga, och ingen hörde någonsin av den hoppande dvärgen igen.