Pojken med de stora öronen

Om tolerans och mod för barn

berÀttelsen om Pojken med de stora öronen.

Ålder: Rekommenderad för barn 6–10 Ă„r.

LĂ€stid: 5-7 minuter

Det var Henrys andra dag i skolan. Han satte sig vid första bÀnken i klassrummet, bredvid fönstret, precis som hans mamma hade rekommenderat. LÀrarinnan kom in i klassrummet och sa:

– God morgon, barn. Idag ska vi studera nĂ„gra djur. Vi börjar med Ă„snan, det dĂ€r nyttiga djuret för mĂ€nniskan, starkt, med lĂ„nga öron och…

LÀrarinnan hann inte avsluta meningen innan en röst avbröt henne frÄn baksidan av klassrummet.

– Med lĂ„nga öron som Henry!

Flera barn började skratta högt och vÀnde sina blickar mot Henry.

– Vem sa det dĂ€r? frĂ„gade lĂ€rarinnan, trots att hon redan visste svaret.

– Det var Quique, svarade en flicka och pekade pĂ„ en liten frĂ€knig pojke pĂ„ fem Ă„r.

– Barn, barn, sa Mily med en bestĂ€md röst och en arg blick. Ni ska inte reta andra. Det Ă€r inte rĂ€tt, och jag kommer inte tolerera det i mitt klassrum.

Alla blev tysta, men nÄgra fnissade fortfarande i smyg.

En stund senare trÀffade en pappersboll Henrys huvud. NÀr han vÀnde sig om sÄg han inte vem som kastade den, men Äterigen hördes fnissande bakom honom. Henry valde att ignorera det och fortsatte titta pÄ djurbilderna som Mily visade. Han var ledsen men bestÀmde sig för att inte grÄta.

Under rasten öppnade Henry sin lunchlÄda och började Àta den goda smörgÄs som hans mamma hade gjort Ät honom. TvÄ pojkar som stod i nÀrheten ropade:

– Storöron, hör du, storöron, Ă€t inte för mycket, annars vĂ€xer du en svans som en Ă„sna! och de började skratta.

Andra barn runtomkring tittade pĂ„ Henry, rörde vid sina egna öron och log eller viskade till varandra. Henry insĂ„g för första gĂ„ngen att hans öron faktiskt var lite större Ă€n andras. ”Som farfar Manuel”, hade han en gĂ„ng hört sin pappa sĂ€ga.

Plötsligt hördes rop frÄn musikrummet, och tjock rök strömmade ut frÄn dörren. Henry sprang dit och sÄg flera barn som var instÀngda. NÄgon hade busat och blockerat dörren med ett kvastskaft. Genom fönstret syntes barnens grÄtande och skrÀckslagna ansikten. Inne i rummet började nÄgot brinna, och lÄgorna spred sig snabbt.

LÀrarna hade inte mÀrkt faran, och ingen av barnen vÄgade göra nÄgot. Men Henry tvekade inte en sekund. Han slÀppte sin lunchlÄda och sprang mot dörren. Trots röken och vÀrmen grep han tag i kvasten och drog bort den med all sin kraft. Barnen sprang ut i panik, och alla kom i sÀkerhet.

Henry blev en hjÀlte. Alla berömde hans mod. De barn som tidigare hade retat honom skÀmdes över sitt beteende.

Hemma berĂ€ttade Henry vad som hade hĂ€nt, och hela familjen var stolta över honom. NĂ€sta dag retades inga barn med Henry lĂ€ngre. De hade lĂ€rt sig att fysiska ”brister” bara Ă€r ytliga, men Henrys mod att rĂ€dda sina klasskamrater var nĂ„got att verkligen beundra.

Relaterade sagor

Rulla till toppen