Det var en gång en grupp livliga möss som bodde på en liten, mysig gård. De sprang runt i väggarna, gnagde på brödsmulor och lekte kurragömma i dammiga hörn. Livet var ganska bekymmersfritt för de små mössen – förutom en sak… katten!

Katten var en stor och elegant varelse med glänsande päls och ögon som glittrade som polerade stenar. Den smög runt med sina tysta tassar och kom alltid farligt nära de intet ont anande mössen.

Mössen var rädda för katten. De visste att den kunde slå till på ett ögonblick, med vassa klor och ännu vassare tänder. De var tvungna att vara mycket försiktiga för att inte bli kattens nästa smakliga måltid!

En dag kallade den äldsta musen, som vi kan kalla Sven, till ett viktigt möte.
— Vi kan inte leva så här längre! — pep Sven, med morrhåren darrande. — Vi måste komma på en plan för att bli av med den här irriterande katten!

Mössen samlades i en tät ring, deras små hjärtan bultade av spänning och rädsla. Förslag flög runt rummet som arga bin.
— Vi kan sätta ut fällor! — föreslog en mus.
— Eller gift! — pep en annan.

Men Sven skakade på huvudet.
— De där planerna är för farliga. Vi kan råka skada oss själva.

Plötsligt hördes en liten röst längst bak i rummet. Det var Emil, den yngsta och minsta av alla mössen.
— Jag har en idé! — utropade han, med ögon som lyste av iver.

De andra mössen stirrade förvånat på honom. Emil brukade vara mer lekfull än praktisk. Men eftersom de var desperata, lyssnade de på honom.
— Vad sägs om att vi hänger en bjällra runt kattens hals? — föreslog Emil. — Då kan vi alltid höra när den kommer och hinna fly!

Mössen gapade av förvåning. Vilken lysande idé! Med en bjällra skulle de äntligen kunna undvika kattens smygande attacker. Jubel fyllde rummet. Men snart föll en tung tystnad över dem alla. De tänkte på samma sak: Vem skulle våga sätta bjällran på katten?

En efter en började mössen komma med ursäkter.
— Jag är för liten, — pep en.
— Jag är för klumpig, — gnällde en annan.

Snart skingrades mötet, och mössen var fortfarande lika rädda för sin lurviga fiende. Planen var bra, men ingen ville riskera sitt liv för att genomföra den.

Dag blev till natt, och katten fortsatte att ströva omkring fritt, tyst och hotfull. Emils idé, trots att den var briljant, verkade omöjlig att genomföra. Rädsla hängde över mössen som en tung vinterfilt.

En morgon, när de andra mössen satt skälvande i sina gömställen, kunde Emil inte hålla ut längre. Han visste att problemet inte skulle lösa sig självt. Någon måste vara modig. Med all sin lilla musstyrka sprang han till Svens håla.
— Jag gör det, — sa Emil, med en liten men bestämd röst. — Jag ska sätta bjällran på katten!

Sven stirrade på Emil, hans morrhår darrade av förvåning.
— Du? Men du är så liten, — utbrast han. — Katten skulle äta upp dig i en enda tugga!
— Jag kanske är liten, men jag är snabb, — insisterade Emil. — Och jag är smart. Jag har en plan.

Motvilligt gick Sven med på att lyssna på Emils plan. Emil förklarade att han skulle smyga sig fram till katten medan den sov middag, med hjälp av smulor för att distrahera den. Om han var tillräckligt snabb kunde han knyta fast bjällran och hinna springa tillbaka till säkerheten.

Sven var fortfarande skeptisk, men han beundrade Emils mod. Med tungt hjärta gav han sin välsignelse till den unga musen.

Emils hjärta bultade som en liten trumma när han smög sig in i köket på gården. Katten låg utsträckt i en solig fläck, med sin mjuka päls glänsande medan den snusade. Emil tog ett djupt andetag och kämpade mot sin rädsla. Nu eller aldrig!

Försiktigt strödde han några smulor nära den sovande katten. Han höll ett öga på svansen som ryckte medan han närmade sig allt närmare. Precis när han nådde fram till bjällran, öppnade katten ett öga!

Emil frös, alla muskler i hans kropp var spända. Katten gäspade perezligt, slöt sedan långsamt sitt öga och somnade om. Emil andades ut, fylld av nyfunnet mod. Med snabba rörelser som blixten knöt han fast bandet med bjällran runt kattens hals.

Ett högt klirrande fyllde köket. Katten vaknade med ett ryck, förvirrad och skrämd av ljudet. Den tittade desperat omkring, försökte förstå vad som hände. Emil sprang så snabbt hans små ben kunde bära honom tillbaka till säkerheten i sin håla, hans hjärta bultade av både rädsla och triumf.

De andra mössen stack försiktigt ut sina huvuden när de hörde tumultet. När de såg bjällran dingla runt kattens hals brast de ut i jubel. Emil var en hjälte! De dansade och firade, deras morrhår och svansar svängde av glädje.

Från den dagen var kattens tysta attacker ett minne blott. Bjällran avslöjade dess varje rörelse, och mössen kunde äntligen leva i trygghet. Allt tack vare en liten mus med ett stort hjärta.

Sensmoral

Berättelsen om att hänga bjällran på katten lär oss att lagarbete och samarbete är nödvändiga för att lösa stora problem. Ibland kräver de bästa lösningarna att någon tar mod till sig och gör det ingen annan vågar.