Det var en gång en nyfiken prinsessa som hette Livia. Hon älskade att utforska den stora skogen bredvid slottet. Hennes föräldrar, kungen och drottningen, hade varnat henne:
– Gå inte för långt in i skogen, Livia. Den är full av mysterier!

Men prinsessan var modig och en dag smög hon ut i skogen medan morgondimman fortfarande dansade mellan träden.

Plötsligt hörde hon en röst:
– Hallå där! Vart är du på väg, prinsessa?

Livia stannade och såg sig omkring. Framför henne stod en vacker räv med glittrande, gyllene ögon.

– Kan… kan du prata? frågade Livia förvånat.
– Ja, det kan jag, svarade räven och log finurligt. – Jag är Rufus, den talande räven. Skogen är mitt hem. Vad gör en prinsessa som du här ute ensam?

Livia berättade om sin nyfikenhet och hur hon ville se mer av världen utanför slottsmurarna. Rufus nickade förstående.

– Men Livia, skogen kan vara farlig om man inte är försiktig. Följ mig, så ska jag visa dig något magiskt.

De vandrade tillsammans genom gläntor fyllda med blommor i regnbågens alla färger och under höga träd där solen skapade gyllene mönster på marken. Till slut kom de till en klar, skimrande sjö.

– Ser du spegelbilden i vattnet? frågade Rufus.
Livia tittade ner och såg inte bara sin egen spegelbild, utan också hela skogen reflekteras i vattnet.
– Allt i naturen är sammankopplat, Livia. Vi måste skydda den och ta hand om den.

Prinsessan nickade och kände hur hjärtat fylldes av värme. Hon lovade att alltid respektera skogen och alla dess invånare.

När solen började gå ner följde Rufus prinsessan tillbaka till slottsgrindarna.
– Tack, Rufus. Du har lärt mig något viktigt idag, sa Livia.

Från den dagen besökte prinsessan ofta skogen, men alltid med respekt och omsorg.

Moralen:

Naturen är värdefull, och vi måste ta hand om den med respekt och kärlek.