Det var en gång en stor och snäll jätte som hette Hugo. Hugo bodde i en grönskande dal fylld med blommor och höga träd. Inte långt därifrån, på en kulle, bodde en klok häxa vid namn Mira. Hon hade en liten stuga omgiven av magiska växter som glittrade i månskenet.

En dag vaknade Hugo av ett högt surrande ljud. Han gick ut och såg att dalen var full av bin som flög i panik. Blommorna vissnade, och fåglarna hade slutat sjunga. Hugo blev bekymrad och gick för att besöka Mira.

”Mira, kan du hjälpa mig?” frågade Hugo med sin djupa, mjuka röst. ”Något konstigt händer i dalen, och alla är rädda.”

Mira lade sin hand på hakan och tänkte efter. ”Det låter som att balansen i naturen har rubbats,” sade hon. ”Vi måste arbeta tillsammans för att lösa det här.”

Tillsammans började de leta efter ledtrådar. Hugo använde sin storlek för att flytta tunga stenar och rensa vägar, medan Mira använde sin magiska stav för att avslöja gömda saker. Till slut upptäckte de att en stor sten hade blockerat floden som gav vatten till dalen.

”Det är därför blommorna vissnar!” utbrast Hugo.

”Och utan blommor har bina ingen mat,” fyllde Mira i. ”Vi måste ta bort stenen.”

Hugo försökte lyfta stenen, men den var för tung, även för honom. Mira tog fram en flaska med skimrande vätska. ”Den här magiska drycken kommer att göra dig starkare för en stund,” sade hon. Hugo drack och lyfte stenen med ett stort vrål.

När floden började rinna igen, vaknade blommorna till liv, och bina började surra glatt. Hugo och Mira log mot varandra.

”Vi gjorde det tillsammans!” sade Hugo stolt.

”Ja, och vi lärde oss något viktigt,” svarade Mira. ”När vi hjälper varandra, kan vi lösa de största problemen.”

Från den dagen blev Hugo och Mira ännu bättre vänner och arbetade alltid tillsammans för att skydda sin älskade dal.