Långt bortom bergen, där molnen dansade med vinden, bodde en drake vid namn Eldis. Han var inte som andra drakar. Eldis älskade att samla stjärnglitter som föll från himlen på klara nätter. Hans vingar var stora som segel, och hans eld var varm men aldrig farlig.

I en närliggande by bodde riddaren Loke. Han var modig och känd för att skydda sin by från faror. En dag hörde han rykten om en ”farlig drake” som bodde i bergen. ”Jag måste undersöka detta,” sade Loke till byborna.

När Loke red mot bergen, såg han Eldis sitta på en klippa och polera en skimrande sten. Eldis märkte honom och vinkade glatt.

”Vem är du?” frågade Loke, redo med sitt svärd.

”Jag är Eldis,” svarade draken och log. ”Vad gör du här?”

Loke blev förvånad över den vänliga tonen. ”Jag trodde att du var en farlig drake som hotar min by.”

Eldis skrattade. ”Hotar din by? Nej! Jag samlar bara stjärnglitter. Vill du se?”

Nyfiken gick Loke närmare. Eldis öppnade en stor skattkista fylld med glittrande stenar och kristaller som skimrade i alla regnbågens färger.

”De är vackra,” sade Loke. ”Men varför samlar du dem?”

”De påminner mig om hur speciell världen är,” svarade Eldis. ”Och jag vill att alla ska känna det.”

Loke förstod att Eldis inte var en fiende. Plötsligt hörde de ett högt brak. En stenras hade blockerat stigen till byn!

”Vi måste hjälpa till!” ropade Loke.

Eldis nickade och flög genast ner till stigen. Med sina starka klor och Lokes snabba tankar lyckades de rensa vägen. Byborna jublade när de såg draken och riddaren arbeta tillsammans.

”Draken är vår vän!” ropade Loke. ”Han vill bara sprida ljus och skönhet.”

Från den dagen blev Eldis och Loke oskiljaktiga. De lärde byborna att inte döma någon innan de känner till hela historien.