Det var en gång en jätte som hette Otto. Han bodde i en grönskande skog fylld med viskande träd och kvittrande fåglar. Men skogen var hotad. En dag kom en stor, skrämmande ogre som hette Grum in i skogen. Alla djuren sprang och gömde sig, och träden tystnade.

Otto, som var en vänlig jätte, bestämde sig för att prata med Grum. Han gick långsamt fram, och löven knastrade under hans stora fötter.

”Hej där, Grum,” sa Otto med en lugn röst. ”Vad för dig till vår skog?”

Grum suckade djupt. ”Jag letar efter mat,” sa han. ”Men alla springer iväg från mig. Ingen vill hjälpa en ogre.”

Otto tittade på Grum och såg att han faktiskt såg ledsen ut. Trots att Grum var stor och såg farlig ut, var han egentligen bara hungrig och ensam.

”Du behöver inte skrämma skogen för att få hjälp,” sa Otto. ”Om vi arbetar tillsammans kan vi hitta mat till dig och se till att skogen mår bra.”

Grum tittade förvånat på Otto. Ingen hade någonsin erbjudit sig att hjälpa honom förut.

De två började leta efter bär, nötter och andra godsaker i skogen. Otto använde sin höjd för att plocka frukt från de högsta träden, och Grum grävde fram saftiga rötter från marken. Samtidigt såg de till att inte skada skogen. Djuren började försiktigt komma fram igen, och fåglarna började sjunga sina glada sånger.

”Titta, Grum,” sa Otto och pekade på en grupp rådjur som kom fram för att dricka vatten. ”De är inte rädda längre. Du kan vara en vän till skogen om du vill.”

Grum log för första gången på länge. ”Tack, Otto. Du har lärt mig att jag kan vara stark utan att vara skrämmande.”

Från den dagen var Otto och Grum bästa vänner. Tillsammans skyddade de skogen från faror och såg till att alla som bodde där hade det bra.

Den natten satt de under stjärnorna och lyssnade på syrsorna som spelade sin mjuka musik.

”Vet du vad jag har lärt mig?” sa Grum. ”Att vänlighet är starkare än styrka.””Och jag har lärt mig,” svarade Otto, ”att ibland behöver även de starkaste lite hjälp.”