Det var en gång en gammal gumma och en gammal gubbe som bodde i en liten stuga i en mysig by. En dag bestämde sig gumman för att baka något speciellt.
– Jag ska göra en liten pepparkaksgubbe!, utropade hon glatt.

Hon knådade degen, kavlade ut den och skar ut den i form av en liten gubbe. Hon gav honom russin som ögon, en körsbär som näsa och knappar av färgglatt godis. Sedan satte hon in honom i ugnen för att gräddas.

Snart fylldes köket med en ljuvlig doft av pepparkaka. När gumman öppnade ugnsluckan för att ta ut pepparkaksgubben, till sin stora förvåning, hoppade han ut ur plåten och sprang ut genom stugdörren!

Gumman och gubben sprang efter honom och ropade:
– Stanna! Stanna! Vi vill äta dig!
Men pepparkaksgubben skrattade och ropade tillbaka:
– Spring, spring så fort du kan! Ni kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!

Pepparkaksgubben sprang över gårdsplanen och förbi en ko. Kon råmade:
– Stanna! Stanna! Jag vill äta dig!
Men pepparkaksgubben skrattade och ropade:
– Jag har sprungit ifrån en gumma och en gubbe, och jag kan springa ifrån dig också!

Han sprang ännu snabbare och snart följde kon efter i jakten. Efter en stund sprang han förbi en häst på ängen. Hästen gnäggade:
– Stanna! Stanna! Jag vill äta dig!
Men pepparkaksgubben skrattade och ropade:
– Jag har sprungit ifrån en gumma, en gubbe och en ko, och jag kan springa ifrån dig också!

Pepparkaksgubben fortsatte att springa, med gumman, gubben, kon och hästen efter sig. Snart passerade han en höna som pickade efter mat på marken. Hönan kluckade:
– Stanna! Stanna! Jag vill äta dig!
Men pepparkaksgubben skrattade och ropade:
– Jag har sprungit ifrån en gumma, en gubbe, en ko och en häst, och jag kan springa ifrån dig också!

Pepparkaksgubben var mycket nöjd med sig själv. ”De kommer aldrig att fånga mig!”, tänkte han. Men när han kom till flodens kant, mötte han en listig räv. Räven slickade sig om läpparna och sa:
– Hej, lilla pepparkaksgubbe. Varför har du så bråttom?

Pepparkaksgubben svarade:
– Jag har sprungit ifrån en gumma, en gubbe, en ko, en häst och en höna, och jag kan springa ifrån dig också!

Räven log lurigt och sa:
– Åh, jag tänker inte jaga dig. Men om du behöver korsa floden, kan jag hjälpa dig. Hoppa upp på min svans, så ska jag bära dig över till andra sidan.

Pepparkaksgubben funderade en stund och bestämde sig för att lita på räven. Han hoppade upp på rävens svans, och räven började simma över floden. När de kommit en bit ut på vattnet sa räven:
– Det är nog bättre att du sätter dig på min rygg, så att du inte blir blöt.

Pepparkaksgubben gjorde som han blev tillsagd, men snart blev vattnet ännu djupare.
– Det är nog säkrast att du klättrar upp på mitt huvud, sa räven.

Till slut, när de nådde den djupaste delen av floden, sa räven:
– Det är bäst att du hoppar upp på min nos, så att du inte faller i vattnet.

Pepparkaksgubben flyttade sig försiktigt till rävens nos. Men precis när de nådde flodens kant, kastade räven upp pepparkaksgubben i luften, öppnade munnen och slurp! Pepparkaksgubben var borta.

Och så slutade äventyret för pepparkaksgubben. Gumman och gubben gick hem igen och bestämde sig för att vara mer försiktiga nästa gång de bakade. Men de glömde aldrig pepparkaksgubbens äventyrliga men korta liv.

Sensmoral:
Var försiktig med vem du litar på, och kom ihåg att list och snabbhet inte alltid är tillräckligt för att undkomma fara.