Det var en gång en liten prinsessa som hette Astrid.

När hon fyllde tio år, hölls en fantastisk födelsedagsfest.

Det var musiker som spelade vacker musik, blommor i alla färger, jordgubbsglass och rosa glaserade kakor.

Gästerna kom med de mest underbara presenter.

Kung Harald, hennes pappa, gav henne en vit ponny med lång svans och en skimrande blå sele.

Drottning Ingrid, hennes mamma, överraskade henne med en gyllene servis till hennes dockor.

Prinsessan fick också andra fantastiska gåvor: en ring med ädelstenar, tolv sidenklänningar och en näktergal i en gyllene bur.

Men alla undrade mest över en sak: vilken gåva skulle Astrids gudmor, den magiska fen, ge henne?

Ingen visste hur fen skulle anlända till festen.

Skulle hon flyga med sina gyllene vingar? Eller kanske rida på en kvast? Men till allas förvåning kom hon gående, klädd i en enkel röd klänning och ett vitt förkläde.

Hennes ögon gnistrade när hon räckte över sin gåva till prinsessan: en liten svart nyckel.

– Den här nyckeln öppnar en liten stuga längst bort i trädgården. Där hittar du min födelsedagsgåva, sa fen med ett mystiskt leende.

Och lika plötsligt som hon kommit, försvann hon igen.

Alla gäster tittade förvirrat på varandra. De skyndade sig till trädgården för att titta på stugan.

Där stod den – en liten, enkel stuga med halmtak. Den var ren och prydlig, men ingenting imponerande.

– Vilken fattig och konstig gåva! – muttrade gästerna och återvände till festen.

Prinsessan lade nyckeln i sin sidenväska och glömde bort den under resten av festen. Men när kvällen kom, började hennes nyfikenhet växa.

Nästa morgon gick Astrid till stugan.

Den såg helt annorlunda ut jämfört med slottet.

Där slottets fönster var stora och färgade, hade stugan små fönster med vita gardiner och röda pelargoner i blomlådor.

Astrid vred om nyckeln och öppnade dörren. Inne i stugan fanns bara ett rum – litet men väldigt hemtrevligt.

En brasa sprakar i spisen, och en tekanna puttrade på en liten spis.

På bordet stod en enkel måltid: te, vitt bröd, smör, honung och mjölk.

Prinsessan satte sig och åt. Hon förvånades över hur gott det enkla brödet med smör smakade, och mjölken var söt som honung.

Efter måltiden såg Astrid en gammal symaskin i hörnet av stugan.

Där låg en bit linne. Hon satte sig och började sy.

Elden i spisen dansade, tekannan sjöng, och symaskinen surrade. Det var så fridfullt att Astrid började sjunga för sig själv.

– Jag hörde dig sjunga och kunde inte låta bli att stanna, sa en mjuk röst.

Astrid vände sig om och såg en pojke i hennes ålder. Hans ansikte var vänligt, men hans kläder var slitna och fulla av hål.

– Vad syr du? – frågade han nyfiket.

Astrid tittade på linnebiten hon hade sytt i händerna och förstod plötsligt.

– Jag syr en ny skjorta till dig, sa hon leende.

Pojken log stort.

– Tack så mycket!

Astrid mindes då sin gudmors ord: ”I stugan hittar du en skatt.”

Där fanns inget guld, inga juveler eller dyrbara saker.

Men när Astrid såg pojkens leende och kände hur hennes hjärta sjöng av glädje, förstod hon.

Hennes gudmor hade gett henne den finaste gåvan av alla: ett hjärta fyllt av glädje.