En en avlägsen del av kungariket fanns en dal som ingen vågade gå in i. Det var den Förbjudna Dalen, fylld med tjock dimma och viskande träd. Men prinsessan Aurora var inte som andra. Hon var nyfiken och modig.

En morgon smög hon ut från slottet för att se dalen själv. Hon hade hört historier om gömda skatter och magiska djur där. När hon kom fram till dalens kant, hörde hon någon ropa:

”Stanna! Gå inte in där!” Det var en jägare som hette Erik. Han var stark och vis, och hade bott nära dalen hela sitt liv.
”Den här platsen är farlig. Ingen som gått in har någonsin kommit tillbaka,” fortsatte han.

Men Aurora var envis.
”Jag måste se det med mina egna ögon. Vill du följa med mig? Två är starkare än en,” sa hon.

Erik suckade men kunde inte lämna henne ensam. Tillsammans gick de in i dalen, där träden viskade och dimman rörde sig som om den levde. Plötsligt hörde de ett svagt gnäll.

”Vad var det?” viskade Aurora.
”Låt oss undersöka,” svarade Erik.

De följde ljudet och fann en liten räv som fastnat i ett nät. Aurora gick genast fram och befriade den. Räven tittade på dem med sina kloka ögon och började leda dem genom dalen.

Plötsligt klarnade dimman och framför dem låg en vacker glänta fylld med blommor som glittrade som stjärnor. Mitt i gläntan stod en gammal sten med inskriptionen:
”Den som visar vänlighet ska finna vägen ut.”

Aurora och Erik insåg att de hade hjälpt räven och därför belönats med en väg tillbaka. Räven följde dem hela vägen till dalens kant och försvann sedan in i skogen.

När de var tillbaka hemma, sa Erik:
”Du har ett gott hjärta, prinsessan. Men mod utan försiktighet kan vara farligt.”

Aurora log och svarade:
”Och ibland behöver vi hjälp för att lyckas. Tack för att du följde med mig.”

Prinsessan lärde sig att mod är viktigt, men ännu viktigare är att lyssna på kloka råd och visa vänlighet.