Lillen var en liten snigel som bodde lycklig på havsbotten.

Han gungade med strömmarna, vilade i sanden och letade ibland efter en solstråle som trängde ner genom vattnet.

Då och då tog han sig en långsam promenad.  

En dag såg en krabba vid namn Kalle honom och frågade:  

– Kan jag bo med dig?  

Lillen funderade länge och väl. Till slut bestämde han sig för att bli som en av sina förfäder – en eremitkrabba.  

Kalle flyttade in i Lillens snäckskal, och i början verkade allt bra.

Men snart började problemen: Kalle stack sina klor i näsan, smaskade när han åt och hjälpte aldrig till med städningen.  

En morgon tog Lillen mod till sig och pratade med Kalle. Med tålamod förklarade han:  

– Det är dålig stil att peta sig i näsan, och dessutom kan det göra ont.  

– Man tuggar alltid med stängd mun.  

– Och alla måste hjälpa till att hålla hemmet rent och fint.  

Kalle blev tyst och gick iväg. Han försvann i flera dagar.  

När han kom tillbaka såg han allvarlig ut.  

– Lillen, du hade rätt, sa han.  

Tillsammans gjorde de en lista över hur de skulle leva för att kunna bo ihop på bästa sätt.  

Från den dagen hittade de balansen.

Kalle gav Lillen långa, härliga promenader, och Lillen värmde Kalle när tidvattnet drog in.  

Och de levde lyckliga, sida vid sida, på havets botten.