Det var en gång en ond trollkarl som skapade en magisk spegel. Spegeln var inte som andra – den förvrängde allt vackert och gott till något fult och ondskefullt.

Trollkarlen var så ond att han flög upp med spegeln till himlen och lät den falla mot jorden.

När spegeln krossades spreds miljontals små glasbitar över världen.

Om en sådan bit hamnade i någons öga, skulle personen bara kunna se det dåliga i världen.

Om biten fastnade i hjärtat, blev det så kallt som is.

I en stor stad full av hus och människor bodde två fattiga barn, Maja och Emil.

De var bästa vänner och älskade varandra som syskon.

Maja och Emil var grannar, och deras föräldrar hade byggt stora blomlådor vid sina fönster, fyllda med rosor och grönsaker.

Varje dag satt barnen vid sina fönster och beundrade de växande plantorna.

Men på vintern blev fönstren frostiga, och blommorna och grönsakerna frös till is. Då brukade Emils farmor berätta historier för dem. En kväll talade hon om Snödrottningen:

– Snöflingorna är som ett vitt bisvärm, och Snödrottningen är deras drottning. På nätterna flyger hon över staden och tittar in genom fönstren. När hon andas, fryser allt till iskristaller, sa farmor.

Den kvällen satt Emil och tittade ut genom fönstret.

Plötsligt såg han hur flingorna formade en vit siluett.

Det var Snödrottningen.

Hon var så vacker att Emil öppnade fönstret för att se henne bättre.

Då blåste en vindby in i rummet, och med den kom små, vassa glasbitar.

En bit träffade Emils öga, en annan hans hjärta.

Från den dagen förändrades Emil.

När våren kom tillbaka och rosorna började blomma igen, såg Emil dem som vissna blad.

Han tog blomlådan och slängde ut den genom fönstret.

När farmor och Maja försökte stoppa honom, skrek Emil:

– Jag bryr mig inte om rosorna eller era historier! Jag vill inte leka med dig längre, Maja. Lämna mig ifred!

Emil såg världen som grå och ful, och i hans hjärta fanns ingen kärlek kvar – bara ett minne av Snödrottningen.