De envisa getterna

Om uthållighet för barn

Ålder: Rekommenderad för barn 6–10 år.

Lästid: 7-10 minuter

Det var en gång en pojke som arbetade som herde i Sverige. Varje dag tog han sina getter upp på berget för att beta i frihet. Vid solnedgången brukade pojken vissla högt för att kalla på sina getter, och de kom alltid tillbaka till honom. Tillsammans återvände de hem till gården i ordnad trupp.

Men en dag hände något oväntat. När pojken visslade som vanligt kom inte getterna tillbaka. Han ropade efter dem gång på gång, men de vägrade lyda. Till slut, efter att ha skrikit och ropat förgäves, satte han sig på en sten och började gråta.

Då dök en kanin upp. Kaninen tittade på honom och frågade:

– Varför gråter du, pojke?

– Mina getter lyder mig inte, svarade han. Om jag inte får tillbaka dem till gården blir min pappa väldigt arg och kommer att straffa mig.

Kaninen funderade en stund och sa:

– Oroa dig inte, jag ska hjälpa dig. Jag ska få dem att komma tillbaka.

Kaninen närmade sig getterna och började morra för att få dem att röra sig. Men getterna stod kvar och fortsatte beta som om inget hade hänt. Besviken satte sig kaninen bredvid pojken på stenen och började också gråta.

Då kom en räv förbi och frågade:

– Varför gråter du, kanin?

– Åh, räv, jag gråter för att pojken gråter, och om han inte får sina getter att följa honom till gården kommer hans pappa att straffa honom.

– Oroa dig inte, jag ska fixa det! sa räven.

Räven gick fram till getterna och började yla högt. Hennes läte var verkligen skrämmande, men getterna brydde sig inte och fortsatte att beta lugnt. Frustrerad satte sig räven bredvid kaninen och pojken och började också gråta.

Då dök en varg upp. Med sin skrämmande uppsyn frågade han:

– Räv, varför gråter du?

– Åh, varg, jag gråter för att kaninen gråter, och kaninen gråter för att pojken gråter, eftersom hans getter inte lyder honom och hans pappa kommer att straffa honom.

– Det här klarar jag, sa vargen. Låt mig försöka.

Vargen gick fram till getterna, visade sina vassa tänder och ylade med full kraft. Men trots att han såg så farlig ut och lät så hotfullt stod getterna kvar och fortsatte beta. Förvånad satte sig vargen med de andra och började också gråta.

Då kom ett litet bi flygande. När hon såg alla som grät frågade hon:

– Varg, varför gråter du?

– Åh, lilla bi, jag gråter för att räven gråter, och räven gråter för att kaninen gråter, och kaninen gråter för att pojken gråter, eftersom hans getter inte lyder honom och hans pappa kommer att straffa honom.

– Är det allt? Oroa dig inte, jag vet hur jag ska få dem tillbaka.

– Hur ska du kunna göra det? frågade vargen. Du är så liten. De kommer inte att lyssna på dig.

Biet blev sårat av hans ord, men bestämde sig ändå för att försöka. Hon flög fram till getterna och började surra högt nära deras öron. Det var ett mycket irriterande ljud, så getterna slutade beta och försökte täppa till sina öron. Men de rörde sig fortfarande inte.

Då fick biet en idé. Hon tog fram sitt lilla giftiga stick och stack den äldsta geten, som också var flockens ledare. Geten skrek till och sprang mot gården i panik. De andra getterna följde henne direkt.

Pojken, kaninen, räven och vargen tittade förvånat på scenen. Sedan vände de sig till biet, skamsna över att de hade tvivlat på henne.

Pojken bad om ursäkt:

– Jag är så ledsen, lilla bi. Vi skrattade åt dig, men du har gett oss alla en viktig läxa. Tack så mycket för din hjälp.

– Ingen fara, herde, sa biet och flög iväg med ett leende.

Pojken tackade också de andra djuren för deras hjälp och återvände hem, tänkande på den stora läxan han hade fått den dagen: Det viktigaste är inte att vara störst, starkast eller mest skrämmande. Det viktigaste är att tro på sig själv och aldrig ge upp.