Den albino lilla åsnan

En sorglig historia om retas och respektlöshet

Ålder: Rekommenderad för barn 6–10 år.

Lästid: 5-7 minuter

Sven var en väldigt charmig och rolig liten åsna. Han var inte rädd för något eller någon. Hans glada och livliga personlighet gjorde honom speciell – annorlunda än alla andra små åsnor.

Men det var just hans annorlunda utseende som gjorde att alla andra djur såg på honom med misstro, och till och med rädsla. Varför? För när Sven föddes var han helt vit: ögonbryn, ögon, hovar, päls och nos – allt var vitt. Inte ens hans mamma kunde dölja sin förvåning.

Sven hade två syskon som var bruna, precis som de flesta andra åsnor. Trots detta accepterade hans familj honom precis som han var. Sven var en albino. När han blev äldre började han märka att han inte såg ut som andra åsnor och frågade sin mamma varför han föddes med en sådan färg.

Hans mamma förklarade:
– Färgen på utsidan gör oss varken bättre eller sämre. Det som räknas är vad vi har i våra hjärtan.

De orden lugnade Sven, och han blev ännu gladare. Han visade hela tiden sin godhet genom att springa omkring och leka bland blommorna, skrattande och sjungande.

Margueriterna sade när han passerade:
– Han ser ut som ett moln som ramlat ner från himlen, eller som en jättestor bomullstuss!

Rosorna höll med:
– Det är som om månen landat på jorden och glömt hur den ska ta sig tillbaka!

När Sven var ute på sina äventyr kom fjärilar och dansade omkring honom som barn som leker i en cirkel, och sparvar följde honom med sina glada sånger. Sven kände sig fri och brydde sig inte om de djur som ibland retade honom.

En dag stannade han vid en bäck för att dricka. Grodorna stirrade på honom och viskade till varandra:
– Var kommer han ifrån? Är det smittsamt? Kan en åsna verkligen vara vit? Eller är det en får som klätt ut sig?

Sven fortsatte sin promenad och mötte en listig räv.
– Åsna, du är alldeles för blek. Du borde sola lite så att du får bättre färg, sa räven hånfullt.

– Jag solar i månskenet, det är därför jag är vit. Det sa en svan till mig, svarade Sven uppriktigt.

Räven skrattade högt.
– Du är verkligen dum! Månsken? Hahaha, det var det dummaste jag hört!

Sven kände sig förvirrad men bestämde sig för att pröva vad räven sagt. Han lade sig i det varma sommarsolen och somnade på den svala gräsmattan. När han vaknade var han het och svettig, och skyndade sig till en damm för att svalka sig. När han såg sin reflektion insåg han den ledsamma sanningen: hans päls var fortfarande vit.

Svanarna i dammen skrattade åt honom.
– Trodde du verkligen att solen skulle ändra din färg? Dumma åsna!

Sven kände sig ledsen och fortsatte sin vandring. Då kom han till en förtrollande plats. Allt omkring honom var vitt – marken täcktes av jasminer som spred en ljuvlig doft.

– Sven, vad gör du här? frågade jasminerna när de såg honom.

– Jag hittade hit av en slump. Jag visste inte att en sådan plats fanns, svarade han.

– När vi såg dig visste vi att det var du. Fjärilarna och sparvarna har berättat om dig. Du ska inte vara ledsen för ditt utseende. Se på oss: vi är vita, men vår doft gör oss speciella. Det är vår unika gåva.

De fortsatte:
– Det är inte färgen som betyder något, utan vad vi har inombords. Ditt glada och godhjärtade sätt är det som gör dig älskad. Acceptera dig själv, så kommer andra också att göra det.

Sven mindes då sin mammas ord. Från och med den dagen accepterade han sig själv precis som han var. Han skaffade ännu fler vänner som såg hans stora hjärta, inte hans utseende.