Ekorren som inte kunde prata

Denna berättelse lär oss om vikten av samarbete och att aldrig ge upp när det gäller att hjälpa dem vi älskar

Ålder: Rekommenderad för barn 6–10 år.

Lästid: 5-7 minuter

På en liten ö, mitt i havet, bodde en lycklig familj av ekorrar som levde ett lugnt och fridfullt liv.
Varje dag sprang de runt på klipporna, lekte med måsar och krabbor, åt alla möjliga frukter, njöt av havsutsikten och solade sig i landskapets skönhet.

En morgon, när familjen vaknade, upptäckte de att lilla Stumma, den yngsta av systrarna, inte var där. De sprang genast ut på stranden för att leta efter henne.

– Stummaaaaa, var är du? ropade de alla högt och med oro.

– Var kan hon ha tagit vägen? sa mellansystern nästan gråtande.

– Hon kan inte ha gått långt, svarade den äldsta systern och rynkade pannan bekymrat.

Föräldraekorrarna såg på varandra förtvivlat utan att säga ett ord.

– Vi delar upp oss i två grupper, sade pappa ekorre slutligen och bröt tystnaden.

Mamma ekorre och den äldsta systern gick mot vägen, medan pappa ekorre och mellansystern gav sig av mot kaktusberget.

– Har ni sett Stumma här någonstans? frågade de första två några möss som slumrade i solen.

– Nej, svarade mössen, vi har inte sett henne på flera dagar.

– Har något hänt henne? frågade mössen oroligt när de såg ekorrarnas sorgsna miner.

Mamma ekorre förklarade ängsligt att lilla Stumma hade försvunnit.

– Vi hjälper er att leta, sade mössen och sprang iväg mot palmträskogen.

Samtidigt frågade pappa ekorre och mellansystern några måsar:
– Har ni sett Stumma här någonstans?

– Nej, svarade måsarna, vi såg henne senast igår.

– Har något hänt henne? frågade måsarna lika bekymrat.

Pappa ekorre berättade oroligt att lilla Stumma hade försvunnit spårlöst under natten.

– Vi hjälper er att leta, sade måsarna och flög över land och hav i sökandet efter henne.

När kvällen kom återvände alla till sitt hem, utmattade och ledsna över att de inte hade hittat den lilla ekorren. De tittade på varandra, tysta och uppgivna, när en av mössen plötsligt utbrast:

– Hörde ni det där?

Alla spetsade öronen och lyssnade noga.
Ras, ras, ras, ras, ras…

De gick in i grottan och hörde ljudet tydligare.
Ras, ras, ras, ras, ras…

Pappa ekorre gick fram till hörnet där ljudet kom ifrån.

– Stumma, är det du! ropade han med glädje i rösten.

Lilla Stumma satt fast med tassen under en sten och kunde inte komma loss. Med gemensamma krafter lyfte de stenen och befriade henne.

Familjen kramade Stumma hårt, och alla deras vänner firade att hon var tillbaka, frisk och vid liv.