En pappa som är riktigt tuff

En inspirerande berättelse om mod och rättvisa

Ålder: Rekommenderad för barn 6–10 år.

Lästid: 5-7 minuter

Oskar var den tuffaste killen på skolan, och alla visste det. Varför? Jo, för hans pappa var också riktigt tuff. Om någon vågade trotsa Oskar fick de snabbt ångra det.

Men allt ändrades den dagen då Emil började i skolan. Emil såg inte tuff ut. Han var smal, spinkig och utan muskler, precis som sin pappa. Ändå gick han rakt fram till Oskar när denne försökte skrämma honom.

– Hör du, nykomling! Här är det jag som bestämmer. Jag är den tuffaste killen i skolan! sa Oskar.
– Det må så vara att du bestämmer, men jag är den tuffaste killen här, svarade Emil lugnt.

Det svaret kostade Emil hans första omgång stryk från Oskar. Men han gav sig inte.

Nästa gång var när Oskar försökte ta en flickas smörgås.

– Den här tjejen är min vän, och jag är den tuffaste killen i skolan. Hon ger inte sin smörgås till dig, sa Emil och fick ännu en omgång stryk.

Den tredje gången var det Emil själv som stod i vägen. Oskar krävde att få hans smörgås, men Emil vägrade.

– Riktiga tuffingar som min pappa och jag stjäl inte. Vill du vara tuff, gör inte det du gör, sa Emil.

Trots att han ofta blev slagen vände Emil aldrig ryggen till. Hans mod att stå upp för det rätta började imponera på de andra barnen. Fler och fler ville vara med honom, och snart hade han en stor skara vänner som alltid följde honom. Oskar märkte att det blev svårare att få folk att lyda honom, och fler började våga säga emot. Skolgården förändrades; den blev tryggare och gladare.

En dag efter skolan kom Oskars enorma pappa fram till honom och frågade:

– Vem är den här Emil som alla pratar om? Är det den där spinkiga killen som gör att du inte längre styr på skolgården? Du är värdelös! Jag ska visa dig vad riktig tuffhet är!

Oskar var van vid att få stryk av sin pappa, men den här gången var det någon annan där: Emils pappa.

– Riktiga tuffingar som vi slår inte barn, eller hur? sa Emils pappa lugnt och ställde sig mellan dem.

Oskars pappa tvekade. Han kunde lätt slå omkull den lille mannen, men det var något i hans blick – något bestämt och modigt. Dessutom stod flera andra föräldrar i närheten, redo att ingripa. Oskars pappa insåg att det kanske inte var så tufft att slå barn.

Det var då han förstod varför Emil kallade sin pappa för en riktig tuffing. Modet att stå emot orättvisor och skydda andra, även om det kostar något, var vad som verkligen gjorde någon tuff.

De två papporna pratade länge den kvällen. De gick hem som vänner, och Oskar och hans pappa lärde sig en viktig läxa: Riktiga tuffingar är de som vågar stå upp för det rätta, oavsett vad.

Från den dagen fylldes skolan med ”tuffingar” av det bästa slaget – de som använder sin styrka för att göra världen bättre.