En morgon vaknade Linnea med ett ryck.

Hon hade drömt en hemsk dröm. I drömmen hade alla hon kände förlorat sina leenden.

Hon var omgiven av människor med långa, sorgsna ansikten, djupa rynkor i pannan och bittra uttryck. Linnea kände sig obekväm och ledsen.

Till och med hennes mamma, som alltid var glad och berättade roliga historier, hade förvandlats.

Nu bara ropade hon argt och såg sur ut. Samma sak hade hänt med hennes pappa och bror.

Och i skolan var det ännu värre – läraren hade ett stelt, kallt ansikte som en staty, och hennes klasskamrater skrattade inte ens åt skämt.

Linnea blev allt mer orolig. Hon visste att ett leende var något mer än bara en rörelse på läpparna – det var ett sätt att förstå sina vänner, sin familj och visa kärlek.

Hon mindes de bästa stunderna med sin familj, när de skrattade tillsammans runt matbordet eller berättade tokiga historier.

Det var då hon verkligen kände hur viktig en enkel gest som ett leende var för att hålla dem alla nära.

Men nu… ingen log längre. Inte ens hon själv.

Linnea kände sig ensam och missförstådd. Tårarna började rinna.

En tanke slog henne: Vad händer om ingen någonsin kommer att le igen?

Men plötsligt vaknade Linnea upp. Hjärtat bultade i bröstet, men hon insåg snabbt att hon låg i sin egen säng. Det var bara en dröm. Hon andades ut och viskade:

– Puh… tur att det bara var en dröm.

Just då öppnades dörren.

Linneas mamma kom in med frukostbrickan och ett stort, varmt leende.

Hon satte sig på sängkanten, gav Linnea en puss på kinden och sa:

– God morgon, älskling! En ny dag börjar bäst med ett leende.

Linneas hjärta fylldes av glädje.

Hon log tillbaka och tänkte för sig själv att världen faktiskt är så mycket vackrare när vi ler mot varandra.