Pojken med de stora öronen

Om tolerans och mod för barn

Ålder: Rekommenderad för barn 6–10 år.

Lästid: 5-7 minuter

Det var Henrys andra dag i skolan. Han satte sig vid första bänken i klassrummet, bredvid fönstret, precis som hans mamma hade rekommenderat. Lärarinnan kom in i klassrummet och sa:

– God morgon, barn. Idag ska vi studera några djur. Vi börjar med åsnan, det där nyttiga djuret för människan, starkt, med långa öron och…

Lärarinnan hann inte avsluta meningen innan en röst avbröt henne från baksidan av klassrummet.

– Med långa öron som Henry!

Flera barn började skratta högt och vände sina blickar mot Henry.

– Vem sa det där? frågade lärarinnan, trots att hon redan visste svaret.

– Det var Quique, svarade en flicka och pekade på en liten fräknig pojke på fem år.

– Barn, barn, sa Mily med en bestämd röst och en arg blick. Ni ska inte reta andra. Det är inte rätt, och jag kommer inte tolerera det i mitt klassrum.

Alla blev tysta, men några fnissade fortfarande i smyg.

En stund senare träffade en pappersboll Henrys huvud. När han vände sig om såg han inte vem som kastade den, men återigen hördes fnissande bakom honom. Henry valde att ignorera det och fortsatte titta på djurbilderna som Mily visade. Han var ledsen men bestämde sig för att inte gråta.

Under rasten öppnade Henry sin lunchlåda och började äta den goda smörgås som hans mamma hade gjort åt honom. Två pojkar som stod i närheten ropade:

– Storöron, hör du, storöron, ät inte för mycket, annars växer du en svans som en åsna! och de började skratta.

Andra barn runtomkring tittade på Henry, rörde vid sina egna öron och log eller viskade till varandra. Henry insåg för första gången att hans öron faktiskt var lite större än andras. ”Som farfar Manuel”, hade han en gång hört sin pappa säga.

Plötsligt hördes rop från musikrummet, och tjock rök strömmade ut från dörren. Henry sprang dit och såg flera barn som var instängda. Någon hade busat och blockerat dörren med ett kvastskaft. Genom fönstret syntes barnens gråtande och skräckslagna ansikten. Inne i rummet började något brinna, och lågorna spred sig snabbt.

Lärarna hade inte märkt faran, och ingen av barnen vågade göra något. Men Henry tvekade inte en sekund. Han släppte sin lunchlåda och sprang mot dörren. Trots röken och värmen grep han tag i kvasten och drog bort den med all sin kraft. Barnen sprang ut i panik, och alla kom i säkerhet.

Henry blev en hjälte. Alla berömde hans mod. De barn som tidigare hade retat honom skämdes över sitt beteende.

Hemma berättade Henry vad som hade hänt, och hela familjen var stolta över honom. Nästa dag retades inga barn med Henry längre. De hade lärt sig att fysiska ”brister” bara är ytliga, men Henrys mod att rädda sina klasskamrater var något att verkligen beundra.