Den Fåfänga Lilla Råttan

Ålder: Rekommenderad för barn 4–8 år.

Lästid: Cirka 5–7 minuter.

Det var en gång en liten råtta som var mycket fåfäng och bodde i ett litet, mysigt hus i en lugn svensk by nära en glittrande sjö.

En solig morgon, medan hon sopade golvet med sin lilla kvast, fick något glänsande hennes ögon att glittra av nyfikenhet.

—Åh, en guldpeng! —utropade råttan glatt.

Hon satte sig ner och började fundera på vad hon skulle köpa.

—Hmm… Godis kanske? Nej, nej, då tappar jag mina små tänder. Kanelbullar? Nej, då får jag ont i magen. Jag vet! Jag ska köpa ett rött band till min svans!

Med myntet i sin lilla tass gick hon till byns torg, där marknaden var full av folk som sålde lingon, vackra handgjorda dalahästar och fina tyger. Råttan valde det vackraste röda bandet och skuttade hem nöjd och glad.

Nästa dag satte hon på sig sitt nya band, gick ut på sin lilla balkong och satte sig för att njuta av den friska luften. Det dröjde inte länge förrän byns djur började samlas vid hennes hus.

Först kom en ståtlig tupp gående. Han stannade och ropade:

—Lilla råtta, lilla råtta, du som är så vacker, vill du gifta dig med mig?

Råttan, som var lite nyfiken, frågade:

—Jag vet inte… Vad gör du för ljud på natten?

—Jag gal så här: kuckeliku! —ropade tuppen högt och stolt.

—Åh nej! —sade råttan och höll för sina små öron—. Med det ljudet kan jag inte sova!

Tuppen gick besviken iväg, och snart kom en glad hund fram till huset.

—Lilla råtta, lilla råtta, du som är så vacker, vill du gifta dig med mig?

—Jag vet inte… Vad gör du för ljud på natten? —frågade råttan.

—Jag skäller så här: voff, voff! —svarade hunden glatt.

—Åh nej! Vad läskigt! —sade råttan och skakade på huvudet—. Med det ljudet skulle jag bli alldeles för rädd.

Hunden vandrade iväg, och strax dök en gris upp.

—Lilla råtta, lilla råtta, du som är så vacker, vill du gifta dig med mig?

—Jag vet inte… Vad gör du för ljud på natten?

—Jag grymtar så här: nöff, nöff! —sade grisen och viftade på sin lilla svans.

—Åh nej! —utropade råttan—. Med det ljudet skulle jag aldrig få ro.

Grisen försvann också, och till slut kom en elegant vit katt smygande.

—Lilla råtta, lilla råtta, du som är så vacker, vill du gifta dig med mig? —frågade katten med en mjuk röst.

—Jag vet inte… Vad gör du för ljud på natten?

—Jag jamar så här: mjau, mjau! —svarade katten med ett sött leende.

Råttan log stort.

—Vilket mjukt och fint ljud! Ja, med dig vill jag gifta mig.

Men när råttan hoppade ner från balkongen för att krama katten, gjorde han plötsligt ett stort språng och försökte fånga henne! Katten var inte alls så snäll som han verkade.

Råttan, som var både snabb och lyckosam, skuttade iväg och gömde sig i sitt hus.

—Oj! Det var nära ögat! —sade råttan medan hon låste dörren.

Från den dagen lärde sig råttan att vara mer försiktig. Och även om hon fortfarande var lite fåfäng, var hon klokare än förut.

Och snipp snapp snut, så var sagan slut.