Den Lyckliga Familjen

Ålder: Rekommenderad för barn 6–9 år.

Tid att läsa: 6 minuter

I det stora landet växte kardborrar överallt, och deras breda gröna blad var som naturliga paraplyer. Om man höll ett av dem ovanför sig i regnet, höll det en nästan lika torr som ett riktigt paraply. Där kardborrarna växte, fanns det alltid flera tillsammans, och under dessa blad bodde sniglarna – långsamma, kloka och nöjda varelser.

I en övergiven herrgårdsträdgård, där människor sedan länge slutat plocka sniglar till sina fina middagar, bodde två gamla, ärevördiga sniglar. De var de sista av sin sort och mindes fortfarande tider då deras släkte ansågs som en delikatess. De hade aldrig lämnat sitt kardborreskog och visste inget om världen utanför, men de var säkra på att deras liv var det bästa möjliga.

De hade adopterat en liten snigel som de älskade som sitt eget barn. Trots att han var en vanlig snigel utan adel i blodet, såg de på honom med stolthet.

En dag började regnet falla kraftigt. Dropparna smattrade mot kardborrarnas blad som trummor i natten.

— Hör du ljudet? Det låter som en hel orkester! sa pappa Snigel och sträckte ut sina antenner.

— Ja, och vi har våra hus som skyddar oss! Tänk vilken tur vi har, svarade mamma Snigel med ett leende.

De satt tätt tillsammans och såg på sin lilla snigel som långsamt klättrade upp på ett blad.

— Han växer så fint, sa mamma Snigel. Men snart behöver han en maka.

— En maka? Här i kardborreskogen? Tror du verkligen att det finns någon här? frågade pappa Snigel skeptiskt.

— Vi kan be myrorna om hjälp. De springer runt överallt och vet säkert var vi kan hitta en fru till vår son, föreslog mamma Snigel.

Myrorna var vänliga men skakade på sina små huvuden.

— Vi känner bara en drottning, men hon bor i ett myrslott med hundratals tunnlar, sa en av myrorna.

— Det går inte! En snigel kan inte bo i en myrstack, svarade mamma Snigel bestämt. Vi frågar myggorna istället. De flyger långt och ser allt.

Myggorna surrade runt en stund innan de svarade:

— Hundra steg bort, på en liten vinbärsbuske, bor en ensam snigelflicka i sitt hus. Hon är redo att gifta sig!

En vecka senare, efter en långsam och mödosam resa, anlände den lilla fröken Snigel till kardborreskogen. Hon var blyg men söt, och de unga sniglarna fattade snabbt tycke för varandra.

Bröllopet var enkelt men vackert. Sex daggmaskar lyste upp med sitt milda sken, och allt var lugnt och stilla, precis som de gamla sniglarna ville ha det. Mamma Snigel höll ett långt och vackert tal, medan pappa Snigel bara nickade tyst med tårar i ögonen.

Som bröllopsgåva fick det unga paret hela kardborreskogen.

— Lev ärligt och lyckligt, och en dag kanske ni når herrgården där ni kommer kokas och placeras på en silverbricka, sa de gamla sniglarna innan de kröp tillbaka in i sina skal och aldrig mer kom ut.

De unga sniglarna levde länge och lyckligt. De fick många barn och njöt av regnets musik och solens värme. Herrgården förblev en avlägsen dröm, men det gjorde ingenting – för i kardborreskogen var de verkligen lyckliga.