Rapunzels hemlighet

Ålder: Rekommenderad för barn 6–12 år.

Tid att läsa: 10–12 minuter

Det var en gång en man och en kvinna som länge hade önskat sig ett barn, men utan framgång. Till slut började kvinnan hoppas att Gud kanske skulle uppfylla hennes önskan. De bodde i ett hus med ett litet fönster på baksidan, som vette mot en fantastisk trädgård fylld med de vackraste blommorna och örterna. Men trädgården var omgiven av en hög mur, och ingen vågade gå in i den, för den tillhörde en mäktig häxa som alla fruktade.

En dag stod kvinnan vid fönstret och fick syn på en rabatt full av saftig ramslök, så grön och frisk att hon blev överväldigad av en stark längtan efter den. Hon började blekna och såg sjuk ut. Hennes man blev orolig och frågade:
”Vad är det, min älskade?”
”Åh,” svarade hon, ”om jag inte får äta av ramslöken där i trädgården kommer jag att dö.”

Mannen, som älskade henne djupt, tänkte: ”Jag skulle göra vad som helst för att rädda min fru, även om det innebär en stor risk.” Vid skymningen klättrade han över den höga muren, plockade snabbt en näve ramslök och skyndade sig hem. Kvinnan gjorde genast en sallad och åt den girigt. Den smakade så gott att hon nästa dag längtade efter tre gånger så mycket. Mannen klättrade återigen ner i trädgården vid kvällningen, men den här gången stod häxan där och väntade på honom.

”Hur vågar du,” sade hon med en fruktansvärd blick, ”ta av min ramslök som en simpel tjuv? Du ska få betala för detta!”
Mannen bad om nåd och förklarade: ”Snälla, visa barmhärtighet. Min fru såg ramslöken från vårt fönster och blev så sjuk av längtan att hon skulle dö om jag inte hämtade den.”

Häxan mjuknade något och sade:
”Om det är som du säger kan du få ta så mycket ramslök du vill, men på ett villkor: Du måste ge mig det barn som din fru kommer att föda. Jag ska ta hand om det som om det vore mitt eget.”

Mannen, förskräckt och utan annat val, gick med på det. När barnet föddes dök häxan upp, gav flickan namnet Rapunzel och tog med henne.

Rapunzel växte upp till det vackraste barnet man kunde tänka sig. Men när hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn djupt inne i skogen. Tornet hade varken trappa eller dörr, bara ett litet fönster högst upp. När häxan ville komma in ställde hon sig nedanför tornet och ropade:
”Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår!”

Rapunzel hade magnifikt långt hår, så fint som spunnet guld. När hon hörde häxans röst lossade hon sitt flätade hår, lindade det runt en krok vid fönstret, och lät det falla ner. Häxan klättrade upp med hjälp av flätan.

En dag red en ung prins genom skogen och hörde en sång som var så vacker att han stannade för att lyssna. Det var Rapunzel som sjöng för att fördriva tiden i sin ensamhet. Prinsen försökte hitta en ingång till tornet, men fann ingen. Nästa kväll återvände han och såg hur häxan ropade upp till tornet och klättrade upp med hjälp av Rapunzels hår.

”Om det är vägen in, så ska jag också försöka,” tänkte han. När det blev mörkt gick han fram till tornet och ropade:
”Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår!”

Rapunzel, som aldrig sett en man förut, blev först rädd, men prinsen talade vänligt till henne. Hans uppriktighet rörde henne, och snart började de träffas varje kväll. Prinsen bad henne bli hans fru, och Rapunzel sade ja. De planerade att fly genom att Rapunzel vävde en stege av siden som prinsen tog med varje gång han kom.

En dag råkade Rapunzel nämna för häxan:
”Berätta, mor Gothel, varför är det så mycket lättare att dra upp prinsen än dig?”
Häxan förstod genast vad som hade hänt. I sitt raseri klippte hon av Rapunzels långa hår och tog henne till en öde öken.

När prinsen kom samma kväll och ropade upp, släppte häxan ner det avklippta håret. Prinsen klättrade upp och möttes av häxan, som hånfullt sa:
”Din fågel har flugit. Du kommer aldrig att se henne igen!”
I sin förtvivlan hoppade prinsen ner från tornet och föll i törnen som gjorde honom blind.

Efter många år av kringvandring fann han Rapunzel, som levde med tvillingar hon fött. När de möttes rann hennes tårar ner på hans ögon, och han återfick sin syn. Tillsammans återvände de till hans rike och levde lyckliga i alla sina dagar.

Moralen i historien:

Äkta kärlek och hopp övervinner även de mörkaste prövningar.