The Bell

Ålder: Rekommenderad för barn 9–12 år.

Tid att läsa: Cirka 10 minuter

Klockan

Det var kväll, och folk i den stora staden sade: ”Kvällsklockan ljuder, solen går ner.” Ett underligt, vackert ljud hördes mellan de smala gränderna, som om en kyrkklocka ringde i fjärran. Men ljudet försvann snabbt, överröstat av hästkärrornas buller och människornas röster.

Utanför staden, där husen stod glesare och små trädgårdar eller åkrar låg emellan, kunde man höra klockan tydligare. Ljudet verkade komma från en kyrka långt inne i den stilla skogen. Människor tittade ditåt och fylldes av en högtidlig känsla.

Lång tid gick, och människor undrade: ”Kan det finnas en kyrka där ute i skogen? Klockans ton är så vacker. Ska vi gå dit och se efter?” Både rika och fattiga gav sig av; de rika åkte vagn, medan de fattiga gick till fots. Men vägen kändes märkligt lång. När de nådde en grupp pilar vid skogens kant satte de sig ner, och några trodde att de redan hade nått djupet av skogen.

En sockerbagare från staden satte upp en liten stånd, och snart kom en annan bagare med en dekorerad klocka som hängde över hans tält. Men den hade ingen kläpp och var täckt av tjära för att skyddas mot regn. När människorna återvände hem sade de: ”Det var så romantiskt, något helt annat än en vanlig picknick.”

De nyfikna och de envisa

Tre personer påstod sig ha gått ända till skogens slut. De hörde fortfarande klockans vackra toner men var säkra på att ljudet kom från staden. En skrev en dikt och beskrev klockan som en moders röst till sitt barn, medan en annan menade att det var en uggla som dunkade sitt huvud mot ett träd. Ingen visste säkert.

Kungarikets kung lovade att den som kunde avslöja klockans hemlighet skulle få titeln ”Universell klockringare.” Många försökte, men ingen lyckades.

Konfirmationsdagen

På konfirmationsdagen var prästens ord djupt gripande, och solen sken klart över barnen som nyss hade blivit vuxna i Guds ögon. När de lämnade staden hördes klockan igen, klarare än någonsin. Nästan alla ville följa ljudet, utom tre: en flicka som skulle prova sin balklänning, en pojke som måste lämna tillbaka lånade kläder, och en som aldrig gick någonstans utan sina föräldrar.

De andra gav sig av, sjöng och höll varandra i händerna. Men vägen blev svår, och några gav upp. Några stannade vid sockerbagarens stånd och sade: ”Här är vi framme! Klockan finns inte, det är bara en fantasi.” Då hördes ljudet igen, djupt och mäktigt. Fem barn fortsatte djupare in i skogen.

En pojke och en prins

Kungens son var bland dem som gick längst. Han mötte en enkel pojke i träskor, som också letade efter klockan. ”Låt oss gå tillsammans,” sade prinsen. Men pojken skämdes för sina enkla kläder och tog en annan väg.

Prinsen fortsatte ensam, genom den tätaste skogen. Han klättrade över mossiga stenar och följde ljudet tills han nådde en hög klippa. Där såg han havet glittra i solnedgången. Det var som om hela naturen sjöng en hymn, och han föll på knä för att be.

Just då kom pojken i träskorna fram från en annan stig. De såg på varandra och förstod att båda hade nått samma plats, trots olika vägar. Hand i hand stod de under den stjärnbeströdda himlen, medan klockans heliga toner fyllde luften.