Bonden och Kungen

Ålder: Rekommenderad för barn 6–12 år.

Tid att läsa: 6 minuter

Det var en gång en enkel bonde vid namn Arvid. Han bodde i en liten stuga vid kanten av en frodig äng. Arvid var känd för sitt hårda arbete och sin vishet, trots att han aldrig hade fått någon formell utbildning.

En dag spreds nyheten att kung Edvard skulle besöka byn. Byns invånare var både nervösa och spända. Kungen var känd för att vara sträng och för att begära mycket av sitt folk.

När kungen anlände red han på en ståtlig häst, följd av ett följe av riddare. Hovarnas ljud mot marken fyllde luften, och fåglarna tystnade när processionen närmade sig. Kungen hade hört att byn inte betalade tillräckligt mycket skatt och ville själv se varför.

När han såg Arvids lilla stuga och enkla åkrar stannade han och sa:

”Bonde, varför bidrar du inte mer till mitt rike? Är du lat, eller håller du tillbaka vad som rätteligen tillhör mig?”

Arvid lyfte blicken från jorden och svarade lugnt:

”Ers Majestät, jag arbetar hårt varje dag för att odla vad jorden ger. Det jag inte använder delar jag med dem som behöver det mest.”

Kungen rynkade pannan. ”Och vad får du ut av det? Din stuga är gammal, och dina kläder är slitna. Är det inte bättre att samla rikedomar?”

Arvid log svagt och pekade mot sina åkrar. ”Rikedom är inte alltid det som syns. Jag har min hälsa, min familj, och mina grannar som jag kan lita på. Det är mer värdefullt än guld.”

Kungen blev tyst. Han hade aldrig tänkt på rikedom på det sättet. Han tittade runt på de andra byborna, som log mot Arvid och nickade instämmande.

Efter en stund sa kungen:

”Kanske har jag sett på mitt rike med fel ögon. Du har lärt mig något idag, bonde. Rikedom handlar inte bara om vad man äger, utan också om vad man ger.”

Kungen beslutade att minska skatten för byn och lovade att stödja dem i deras arbete. Arvid blev en hjälte för sin klokhet, och kungen lärde sig att lyssna på sitt folk.

Den natten kunde både kungen och Arvid sova gott, med hjärtan fyllda av tacksamhet och förståelse.