Högt uppe på en mysig hönsgård sträckte Harald, tuppen, ut sina vingar och gol ett mäktigt “Kuckeliku!” Medan gryningens första strålar färgade himlen i rosa och orange, betraktade Harald sitt kungarike. Han var inte vilken tupp som helst; han var hönsgårdens väktare och ansvarig för att hålla sina hönor säkra.

Plötsligt fångade en röd skymt hans uppmärksamhet. Rickard, den lömska räven som var känd för sina listiga knep och vassa tänder, smög runt gården. Haralds fjädrar reste sig av misstänksamhet. Det här bådade inte gott.

Rickard, som kände Haralds vaksamma blick, stannade upp och drog på sig ett sockersött leende.
— God morgon, ädla Harald! — ropade Rickard med en röst som dryp av falsk vänlighet. — Vilken strålande dag det är idag! Solen skiner, fåglarna sjunger, och… — han gjorde en dramatisk paus — …en ny era av fred har just utropats mellan alla djur, stora som små!

Harald, en skarp och klok tupp, lät sig inte luras så lätt. Han lutade huvudet åt sidan och sneglade misstänksamt på räven.
— Fred, säger du? Det låter som en intressant påstående, Rickard. Men är det inte så att rävar har ett välkänt intresse för feta hönor?

Rickard skrattade till, ett ljud som skickade kalla kårar längs Haralds fjädrar.
— Min kära vän — sade han med en överlägsen ton —, det där är bara gamla rykten! Har du inte hört nyheterna? Skogens djur har kommit överens om att leva i harmoni. Igår delade jag en utsökt frukost med bär tillsammans med Beata, grävlingen!

Harald kluckade glatt. — Bär till frukost? Det skulle jag vilja se med egna ögon! — Ett roat glimmer syntes i hans ögon, men hans vakna blick lämnade inte räven.

— Kanske det ligger något i dina ord — medgav Harald och låtsades övertygad. — Men säg mig, Rickard, om denna fred verkligen existerar, varför smyger du då runt vår hönsgård?

Rickards leende svajade för ett ögonblick, en liten spricka i hans falska fasad. Men han återhämtade sig snabbt och viftade avfärdande med tassen.
— Smyga? Åh, kära Harald, du missförstår mig! Jag beundrade bara din vackra hönsgård, en sann arkitektonisk pärla. Och förresten — fortsatte han med en konspiratorisk ton — har du hört talas om den magnifika guldsmycket som kungen lovar till det djur som främjar fred allra bäst?

Harald låtsades vara intresserad och lutade huvudet ännu mer. — En guldsmycke, säger du? Det låter minst sagt… lockande.

Rickard tog ett steg närmare och sänkte rösten till en viskning.
— Föreställ dig detta, Harald: den mest respekterade tuppen i hela landet! Tänk på historierna som kycklingarna skulle berätta om din visdom! Allt du behöver göra är att sjunga en sång om fred från toppen av din hönsgård, och smycket är praktiskt taget ditt!

Ett långsamt leende spred sig över Haralds ansikte. Det var precis den reaktionen han hade väntat sig. Det var tydligt att Rickard försökte med ett av sina gamla knep för att fånga ett enkelt byte. Men Harald, den listiga tuppen, hade sin egen plan.

Harald sträckte på bröstet, och hans röda kam glänste i morgonljuset med en lekfull glimt i blicken.
— En sång om fred, säger du? Vilket ärofyllt uppdrag! Jag skulle inte vilja göra kungen besviken, eller hur?

Rickards svans började vifta ivrigt. Nu var det dags! Den feta tuppen var praktiskt taget på väg rakt in i hans väntande käftar. Han kunde inte hålla tillbaka ett självsäkert fniss.
— Ett utmärkt val, min fjäderbeklädda vän! — utbrast Rickard, knappt i stånd att dölja sin glädje. — Låt din röst ljuda och förkunna denna nya era av fred!

Harald harklade sig dramatiskt. Han sträckte på halsen och fäste blicken på horisonten. Precis när Rickard tog ett steg närmare, fylld av förväntan, släppte Harald ut ett kraftfullt galande.
— Kuckeliku! Faran lurar där nere! Akta er för den lömska räven med hjärtat fyllt av svek!

Det dånande galandet ekade över gårdsplanen och bröt den fridfulla morgonens stillhet. Rickard, som blev tagen på sängen, stelnade till. Han såg upp och fick syn på bondens fru som kom rusande med en kvast i handen och ansiktet fyllt av vrede.

Med ett tjut satte Rickard av i full fart, och hans lurviga svans försvann runt ladugårdshörnet. Harald gol triumferande, och hans hönor kacklade av lättnad.

Sensmoral

Den här klassiska berättelsen lär oss vikten av att vara vaksam och inte låta oss luras av smicker. Den påminner oss om att alltid vara uppmärksamma på faror och använda vårt förstånd för att hålla oss säkra. Precis som Harald visar oss, är klokhet och försiktighet våra bästa försvar mot listiga hot.