Det var en stilla kväll i den lilla byn vid skogsbrynet. Månen lyste klart och syrsorna sjöng sin nattliga melodi. Morfar Anders satt på sin veranda och rensade sina gamla fiskenät när han hörde något prassla i buskarna.

”Vem där?” ropade han med en stadig röst.

Till hans förvåning klev en räv fram ur skuggorna, men inte vilken räv som helst. Den här räven hade en röd halsduk och såg ut som om den tänkte säga något.

”God kväll, gamle man,” sa räven och bugade sig artigt.

Morfar Anders tappade nästan sina nät. ”En… talande räv? Vad gör du här?”

Räven log. ”Jag heter Rufus, och jag har ett problem. Mina vänner i skogen hotas av en jägare. Jag har hört att du är klok och vis, så jag kom för att be om råd.”

Morfar Anders funderade en stund och kliade sig i skägget. ”En jägare, säger du? Jag känner nog till honom. Men varför ska jag hjälpa en räv? Jag är bara en gammal man.”

Rufus satte sig ner och såg rakt på morfar. ”För att vi alla, djur och människor, delar denna värld. Om skogen skadas, skadas också byn.”

Morfar nickade långsamt. ”Du har rätt, Rufus. Vi ska lösa detta tillsammans. Men du måste lova att inte använda list för att skada någon.”

”Jag lovar,” svarade Rufus, och hans ögon glittrade i månskenet.

Tillsammans gick de ut i skogen. Löven prasslade under deras fötter och nattugglorna hoade över dem. Morfar använde sin kunskap om jägaren för att leda Rufus till ett säkert ställe där de kunde placera varningar – färgglada band och bjällror som skrämde bort jägaren utan att skada honom.

Nästa morgon kunde skogens djur känna sig trygga igen. Rufus kom tillbaka till morfars veranda och sa:
”Tack, gamle man. Din visdom räddade oss alla.”

Morfar log. ”Och du, Rufus, lärde mig att även de minsta varelser kan ha de största idéerna.”

De sa farväl, och Rufus sprang in i skogen igen, medan morfar Anders återvände till sitt nät med ett nöjt leende på läpparna.

Slutsats

Att arbeta tillsammans och använda klokhet kan övervinna även de svåraste utmaningar.