Det var en gång en modig jägare som hette Erik. Han red genom en mörk skog på sin häst, medan löv och grenar knastrade under hästens hovar. Hans uppdrag var att besegra den fruktade draken Eldsvans, som enligt rykten bodde uppe i det höga berget som tornade upp sig vid horisonten. Eldsvans hade skrämt byborna i många år.

När Erik nådde drakens grotta hörde han ett djupt mullrande, som om själva berget andades. Plötsligt kom Eldsvans fram, med sina enorma, glödande vingar och ögon som lyste som eldklot.

”Vem vågar komma till mitt hem?” röt draken, medan gnistor flög från hans mun.

”Jag är Erik, och jag är här för att skydda min by från dig!” svarade jägaren, och höll sitt svärd redo.

Eldsvans skrattade. ”Tror du att jag förstör byn för att jag vill? Jag måste ta mat, annars svälter jag. Ingen har någonsin frågat varför jag gör det jag gör.”

Erik blev förvånad. Han hade aldrig tänkt på att draken kanske hade en anledning till sina handlingar. Men han var fortfarande försiktig. ”Så vad föreslår du? Ska jag bara låta dig fortsätta skrämma mitt folk?”

”Nej,” sa Eldsvans och sänkte sin röst. ”Jag vill hitta en lösning. Om du hjälper mig att hitta en annan plats att leva på, lovar jag att aldrig mer störa din by.”

Erik funderade en stund. Han insåg att slåss kanske inte var det bästa svaret. ”Okej, Eldsvans. Om du verkligen vill ändra dig, så hjälper jag dig.”

Tillsammans reste de genom skogen, över floder och upp för berg, tills de hittade en avlägsen dal med gott om mat och ett stort vattenfall. Eldsvans var tacksam och svor att aldrig mer hota byn.

När Erik kom tillbaka berättade han för byborna vad som hade hänt. ”Ibland är våra fiender bara missförstådda,” sa han. ”Och ibland är det bättre att lösa problem med förståelse än med svärd.”

Från den dagen blev Eldsvans och Erik en symbol för hur mod och vänlighet kan förändra världen.