Det var en gång en modig riddare som hette Sir Alrik. Han red på sin trofasta häst, Skugga, genom en mörk och kuslig skog. Löv prasslade i vinden, ugglor hoade i fjärran, och grenarna såg ut som långa, knotiga händer som försökte greppa honom. Hans uppdrag var att besegra ett monster som hade skrämt byborna i åratal.

Monstret, som kallades Gronox, sades vara enormt, med glödande röda ögon och klor skarpa som svärd. Alrik höll sin lans redo och kände sitt hjärta slå snabbare när han närmade sig en grotta.

Plötsligt hördes ett djupt morrande från skuggorna, och Gronox steg fram. Hans kropp var täckt av mörk, tjock päls, och hans ögon lyste i nattens mörker.

”Vem vågar störa mig?” röt Gronox, medan hans röst ekade i skogen.

”Jag är Sir Alrik, och jag är här för att stoppa dig från att skrämma och skada byborna!” ropade riddaren modigt.

Gronox såg på honom och skrattade hest. ”Skada dem? Jag har aldrig skadat någon. Jag jagar bara i skogen för att överleva. Men de jagar mig med sina facklor och vapen!”

Alrik blev förvånad. ”Men… varför skulle de vara rädda för dig om du inte har gjort något?”

Gronox sänkte sin röst. ”De ser mig som ett monster bara för att jag ser annorlunda ut. Ingen har någonsin försökt förstå mig.”

Alrik började tänka. Han insåg att han kanske hade dömt Gronox för snabbt. Han sänkte sin lans och sa: ”Om det du säger är sant, så måste vi hitta ett sätt att få byborna att sluta vara rädda.”

De två bestämde sig för att tillsammans visa byborna att Gronox inte var farlig. Nästa morgon gick de till byn, där invånarna först skrek och gömde sig.

”Lugn!” ropade Alrik. ”Gronox är inte ett monster. Han är som vi – han vill bara leva i fred.”

Gronox böjde sig ner och sa med en mjuk röst: ”Jag menar er inget ont. Om ni slutar jaga mig, lovar jag att hålla mig borta från byn.”

Efter en lång diskussion insåg byborna att de hade missförstått Gronox. De lovade att lämna honom i fred, och Gronox lovade att hålla sig till skogens djup.

Alrik och Gronox skakade hand (eller klo) och blev vänner. Byborna lärde sig att inte döma någon baserat på deras utseende, och Gronox fick leva sitt liv utan rädsla.

Den natten sov Alrik gott, med en ny lärdom i hjärtat: ”Mod handlar inte bara om att slåss, utan också om att förstå.”